Hej och välkommen hit!

Det här är mitt allra första blogginlägg och här tänkte jag berätta om när jag drabbades av min kroniska, autoimmuna sjukdom och om hur cyklingen förändrade mitt liv.

Jag har två söner, födda 2012 respektive 2015. Båda mina graviditeter var väldigt jobbiga med så kraftiga kräkningar (hyperemisis gravidarum) att jag var tvungen att ligga på sjukhus med dropp i flera omgångar. Jag har i hela mitt liv varit fysiskt aktiv och trodde innan jag blev gravid att jag skulle vara en sån som springer ända in på BB, föder barnet och typ springer hem med bebisen under armen. Men så fel jag hade. Det tog enormt hårt på min kropp, och psyke, att vara gravid. Efter första graviditeten återhämtade jag mig ändå relativt snabbt. Promenerade miltals med barnvagnen tills jag åter kunde börja löpträna. Så var det däremot inte efter den andra graviditeten. Strax efter att Vincent var född började jag få ont i fötterna när jag promenerade. Det blev värre och värre framförallt när jag suttit stilla och skulle igång igen. Fötter, knän, axlar, nyckelben, handleder, nacke och höfter värkte. Överallt smärtade det som om lederna skulle gå sönder. Allra värst var det i fötter och knän. Efter ett tag hade jag så ont när jag skulle resa mig att jag var rädd att jag skulle ramla med min bebis i famnen. Smärtan spred sig till fler och fler kroppsdelar och till slut hade jag så ont att jag varken kunde gå eller hålla min bebis.

Jag sökte hjälp gång på gång men bollades fram och tillbaka mellan olika avdelningar. Ingen verkade kunna hitta vad som var fel på mig. Tillslut blev jag sjukskriven så att Daniel kunde gå hem och hjälpa mig att ta hand om barnen. Sex månader efter mitt första sjukhusbesök hamnade jag äntligen hos reumatologen som väldigt snabbt, efter undersökning, utfrågning och blodprov kunde konstatera att jag har en reumatiskt sjukdom – Spondylartrit. Jag började behandlas med kortisoninjektioner och antiinflammatoriska mediciner och sakta men säkert började smärtan klinga av. Eftersom att jag hade gått med inflammation så pass länge och varit fysiskt inaktiv under både graviditet och sjukdomstid hade i princip alla muskler försvunnit och rörligheten likaså. Jag läste en hel del på nätet i olika forum om min diagnos och den läsningen var inte speciellt upplyftande. Där fick jag känslan av att mitt liv var förstört för all framtid. Skulle jag kunna ta en promenad utan smärta fick jag vara glad.

Jag kom av en slump i kontakt med Elin Lövberg, fysioterapeut på reumatologen i Falun och hon satte upp en träningsplan för mig. I början var det enklare stretch-, balans- och yogaövningar. När jag snyftandes berättade för Elin om min rädsla för att aldrig få uppleva ett hårt, pulshöjande träningspass igen log hon och sa stensäkert ”det är klart att du kommer göra”. Hon tyckte att jag skulle ta upp cyklingen. Jag hade en racer sedan tidigare som jag cyklat en Halvvättern på för några år sedan så helt cykel-ovan var jag inte. Så i augusti 2016 satt jag upp på Daniels gamla MTB, en röd-blå-gul Scott, för första gången och cyklade ett varv runt byn som vi bor i. Då hade jag knappt lämnat huset, iallafall utan kryckor, på nästan åtta månader (bortsett från sjukhusbesök och BVC). Den känslan var obeskrivlig. Jag grät hela rundan av lycka. Vilken frihetskänsla! När jag kom hem igen stod min man Daniel och svärmor Ulla på trappen och tittade oroligt på mitt gråtande ansikte. ”Gör det ont?” frågade de. ”Nej… *snyft* *snyft* det… känns ingenting! Bara helt underbart!”. Vi skrattade, grät och kramades allihop. Sen den dagen är jag helt såld på cykel. Samma kväll satte jag målet att jag skulle cykla Siljan Runt året efter. Det är 16 mil! Jag skaffade en trainer och började trampa inomhus hela hösten och vintern. Från början körde jag max en mil som jag tror tog ca 40 minuter till att långsamt öka på längd och hastighet. När jag i juni 2017 stod på startlinjen för Siljan Runt hade jag avverkat 160 mil på min trainer. Jag tog mig runt de 16 milen i sjugradigt hällregn och det var en av mina lyckligaste dagar. Jag grät av glädje och stolthet när jag ringde hem till mamma och pappa för att berätta att jag kommit i mål. Efter det har det blivit en hel del cykellopp. Både på racer och MTB. Nu handlar det inte längre bara om att ta mig runt, jag vill att det ska gå fort också. I år har jag anmält mig till min allra första Vätternrunda på 30 mil. Så det är vad jag tränar för nu. Målet är att jag, tillsammans med det gäng jag ska cykla med, ska ta oss runt sjön på under 9,5 timmar. Om vädrets makter är med oss…

I mål efter Cykelvasan 90 augusti 2017.

2 svar på ”Hej och välkommen hit!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *