Mörksuggejakten 2019

I söndags cyklade jag för andra gången Mörksuggejakten som är en del av Långloppscupen. Jag drog mig länge med att anmäla mig (till kvällen före för att vara exakt). Anledningen till det var att vädret såg så osäkert ut och jag har tränat för lite på att köra i regn med hala rötter och stenar. Har ju bara cyklat MTB i drygt två år och förra sommaren var snustorr och den här våren har jag fokuserat på landsvägscykling inför Vättern så de blöta träningstillfällena har varit alldeles för få. Hur som helst såg det relativt bra ut inför söndagen. Det skulle regna lite fram till midnatt men spricka upp under dagen. Så jag anmälde mig tillslut. Daniel var redan anmäld.
Vi var tidigt på plats och plockade ut våra nummerlappar och placerade cyklarna i startfållan.
Starten gick och vi trampade iväg mot långbacken upp mot Vidablick. Jag hade bestämt mig för innan att ta det lugnt i backen och hålla min plats. Backen kändes inte lika lång och jobbig i år som förra året. Daniel såg jag sista gången cirka två kilometer efter start då han försvann i vänsterfilen.
Efter Vidablick kom en lång utförskörning på grusväg innan det gick in i skogen på single tracks där det fortfarande var blött, stenigt och ganska slirigt. Här blev det korvstoppning. Vi låg på en lång, långsam kö genom skogen och vid en spång tog det stopp. Några smågriniga karlar gnällde över ”Stockholmare och landsvägscyklister som var i vägen”. En av dem försökte klämma sig förbi på spången och halkade så att han drog omkull och höll på att välta omkull mig också. Här var det liksom bara att gilla läget och rulla med i det tempo som var. Det lossnade strax efter spången och sedan rullade det på bra. Det var blött i några kilometer men jag kunde hålla ryggen på de framför mig. Väldigt nöjd över mina däck som greppade fint över både stenar och rötter. Resten av loppet var torrt och fint utan dammet från förra året. Jag kände mig säker i skogen och kunde hålla ett (för mig) bra tempo. Tappade min enda energibar efter halva loppet och mina GT-tabletter gled ur byxbenen (att lära av till nästa gång). Så det blev bananer vid depåerna, några gels och energidryck. När det var en mil kvar såg jag på tiden att det skulle bli en betydligt mycket bättre tid än förra året om allt flöt på. Tog rygg på en man sista milen som körde exakt lagom snabbt i skogen. In mot mål kom en annan tjej upp jämte mig så vi började spurta. Jag förlorade tyvärr den spurten 😉 men det blev ett roligt avslut och vi kramades när vi kom i mål.
Tiden blev 3:35 vilket är 20 min snabbare mot förra året, i Strava hade jag personligt rekord på alla sträckor utom två. Klarade till och med att cykla uppför hela sandbacken där de spelar ACDC:s High Way to Hell. Den kändes totalt omöjlig förra året. Men jag har i år lärt mig att stå i backarna och det ger en helt annan kraft i benen. Jag är supernöjd över årets Mörksugga och har fått med mig lite självförtroende till skogen. Daniel gjorde ett jättefint lopp och kom i mål på 3:14.
Precis som förra året så var funktionärerna och åskådarna helt fantastiska. Så otroligt glada och peppande. Och ett stort plus för maten efter målgång som är både vegansk, glutenfri och supergod. Tack!

Nervös före start.
Snart uppe vid Vidablick. Här känns det i benen.
Foto: Cykelkanalen.se
Foto: Cykelkanalen.se
Medalj! Tack för i år Mörksuggejakten!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *