Cykelvasan 2019

Nu är troligtvis årets sista cykellopp avklarat för min del i och med Cykelvasan 90 i helgen.
Uppladdningen har väl varit sisådär. Helgen före CV åkte jag på, vad jag först trodde var magsjuka, men som kanske mer troligt var en kraftig magkatarr eller matförgiftning då det bara var jag i familjen som blev dålig. Jag hade tagit Orudis (antiinflammatorisk medicin mot min reumatism) i ett par dagar. Det är inte ofta jag behöver den numera men efter Gotland med lite för mycket av det goda, för lite träning och sömn kände jag av värk i fötterna och tog medicin i förebyggande syfte. På fredagen brakade magen totalt. Det tog hela veckan att få någorlunda ordning på den och jag var lite orolig för om jag skulle kunna cykla på lördagen. Testade att köra en av kvällarna på Leksandsrundan, den som gick på onsdagen och det kändes riktigt bra och kroppen kändes hyfsat stark trots att jag tappat tre kilo på bara några dagar som jag inte hunnit gå upp igen. Jag bestämde mig för att starta. Vi åkte upp till Mora hela familjen, plus farmor som skulle passa barnen medan Daniel och jag cyklade. Husvagnen var redan uppställd så vi behövde bara komma tillrätta. Vi laddade med pizzalunch och pastamiddag. Kände mig konstig i kroppen, som på väg att bli sjuk och hostan var värre än vanligt men tänkte att det är min vanliga inför-lopp-sjukdomskänsla.

På lördag morgon mådde jag bra och vi körde upp till starten i Sälen. Daniel startade redan i grupp sju så därför tog vi bilen istället för bussen för att jag skulle ha någonstans att gömma mig för eventuellt regn innan min start som var först i grupp 18. 

Daniel stack iväg men snart stod även jag på startlinjen och räknade ner sekunderna. 

Hade tänkt ta det lugnt i första backen men drogs med i tempot och insåg att jag skulle bli tvungen att jobba mig framåt om jag skulle kunna ta rygg på en snabb klunga. Det gick fort mot Mångsbodarna och nya cykeln kändes så väldigt fin. Lätt och smidig. Det här skulle nog gå bra! Efter Mångsbodarna låg jag på beräknad sluttid 3:38. Gick vidare bra till Risberg, fortfarande höll tidsplanen. Det enda som kändes jobbigt var den hårda motvinden. Mellan Risberg och Evertsberg tappar jag plötligt vänster pedal! Åh nej! Jag stannar och försöker skruva tillbaka den men det går bara inte. Letar genom väskan efter multiverktyget men det ligger hemma. Börjar leda cykeln mot Evertsberg men kommer på att jag kan försöka trampa med ett ben. Allt går uppför så det går inte fort och det är jättetungt! Men det går iallafall framåt. Ett gäng norrmän åker förbi och utbrister ”Respekt får å sykle på en pedal!”. Hundratals cyklister swishar förbi och tycker synd om mig, men ingen stannar för att hjälpa. Förrän efter två kilometer (det är rätt långt med bara en pedal, jag lovar) då en snäll man med verktyg, äntligen stannar och hjälper mig att skruva fast pedalen så att jag kan cykla vidare. Men jag har tappat så mycket tid. Motivationen är som bortblåst och högerbenet slut så resten av loppet trampade jag mest för att komma i mål. I Oxberg stannade jag till i servicetältet för att be dem kolla mina pedaler en extra gång, och nu sitter de som berget. Sista milen mot Mora känns sååå lång. Brukar älska den biten men nu är jag så trött att jag vill gråta. Skyltarna räknar nedåt men de känns som om de upprepar sig ”8 kilometer kvar”, ”8 kilometer kvar”, ”8 kilometer kvar”. Tillslut rullar jag äntligen in mot campingen och där står hela underbara Lindmarks-hejarklacken plus några vänner från grannbyn som hejar och ropar. Får lite extra energi av dem. Ler, vinkar och lyckas ta mig de sista hundra metrarna in mot mållinjen. Jättebesviken går jag i mål strax under fyra timmar. Det är ju ingen dålig tid, men jag hade ju ett annat mål inom räckhåll. Och det sabbades av en lös pedal.
Vid det här laget mår jag inte så bra. Hostar som en galning och fryser. Rullar till campingen där jag duschar varmt och myser in mig i husvagnen med barnen och Ulla medan stackars Daniel får sätta sig i bussen mot Sälen för att hämta hem bilen. På natten sen blir jag sjuk med feber och en dunderförkylning. Och två dagar senare även bihåleinflammation. 

Nu med lite distans så är jag väldigt nöjd över att jag ens tog mig i mål. Oförutsägbara saker händer. Jag är tacksam över att jag inte tappade pedalen ståendes i en utförskörning. Det hade kunnat gå illa. Och att jag kom i mål innan hällregnet som de stackare fick som startade i lite senare startgrupper.

Tack världens bästa farmor Ulla för att du åkte med oss så att barnen också kunde följa! Och tack Cykelvasan, vi ses igen nästa år! Nu ska jag kurera mig…

I väntan på min tur. Daniel har precis startat.
Strax efter Oxberg och gråtfärdigt trött. (Foto: Happyride.se)
Fredagen var solig och fin så då hyrde vi trampbil med pojkarna. Vincent ville inte stanna för fotografering…
Trångt och gosigt i husvagnen efter målgång och regnet smattrandes utanför.
Målområdet i Mora, dagen före.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *