Back on track

Kanske på sin plats att uppdatera läget. Mitt senaste inlägg va när jag fortfarande drogs med den långdragna förkylningen efter Cykelvasan. Den höll i sig i sju veckor med två bihåleinflammationer och en öroninflammation. Någonstans där tappade jag lusten för allt vad cykling (och relaterande bloggande) heter. Jag var ju för sjutton bara sjuk hela tiden. Pratade till slut med min läkare, så vi kom överens om en ny dosering astmamedicin och som skulle ökas på vid minsta tecken på ny förkylning. Så när jag efter ytterligare ett par veckor åkte på jag-vet-inte-vilken-förkylning-i-ordningen under det här året så dubblerade jag min astmamedicindos. Och ta mig tusan. Ingen hosta och förkylningen gick över efter bara en vecka. Hurra! Sedan dess har jag *peppar, peppar* hållit mig frisk och nu är jag äntligen helt, hostfri efter att ha hostat dagligen sedan slutet på mars (ca sju månader). Min treåriga son sa härom dagen ”mamma du hottar inte längje. De e bja.”. 🙂

Alla dessa infektionsturer har så klart tagit på formen. Så när jag hade kommit igång någorlunda med träningen igen, i början på oktober, gjorde jag ett FTP-test (ett test där man räknar ut sin maximala medeleffekt/watt under 60 minuters cykling) för att se var jag befann mig. Den visade ett katastrofalt resultat. I våras hade jag en ftp på 223 W (fördelat på mina kilon ger det en watt/kg på 3,7) och nu hade jag sänkt den med 70 watt (man vill ha så höga watt som möjligt). Det fanns med andra ord lite att jobba med.

Nu har jag kunnat köra på i ett par månader. Skyndar långsamt och varvar högintensiva workouts på Zwift med styrketräning och lågintensiva pass på trainern eller ute på MTBn. Jag har blivit starkare igen (och ökat min ftp), men har fortfarande en bra bit kvar till den form jag hade i somras. Men konstigt vore det väl annars. Och det är ju ändå långt kvar till cykelsäsongen 2020. 🙂 Viktigast är att träningsglädjen är tillbaka.

Ride on!

Sjukstuga

Det här året går till historien med flest långdragna infektioner. Har sedan CV för drygt två veckor sedan varit dunderförkyld med bihåleinflammation som även blev till öroninflammation. Hostan har också varit värre än på längre. Jag har haft fullt sjå med att hålla reda på alla mediciner som ska tas. Dubbel dos med kortisoninhalatorn 2 ggr/dag, penicillin 3 ggr/dag, kortisonnässpray 2 ggr/dag, avsvällande Rinexin 2 ggr/dag, Ipren och Probiotika (tar jag iof alla dagar om året). Och sen nässköljning tre ggr dagligen. Ett heltidsjobb… *phu* Plus alla vitaminer jag försöker proppa i mig genom bär av olika slag – blåbär, lingon, svarta och röda vinbär, hallon m.m. Och antiinflammatorisk mat för att om möjligt förhindra ett skov nu när jag inte kan träna. Än så länge känner jag inte av något i kroppen.
Idag blir det tredje dygnet med penicillin och nu börjar det äntligen släppa i bihålor och öron. Men träningen känns fortfarande långt borta. Kroppen är tung och trött och den här gången kommer jag inte köra igång förrän jag är helt frisk… På återseende!

Cykelvasan 2019

Nu är troligtvis årets sista cykellopp avklarat för min del i och med Cykelvasan 90 i helgen.
Uppladdningen har väl varit sisådär. Helgen före CV åkte jag på, vad jag först trodde var magsjuka, men som kanske mer troligt var en kraftig magkatarr eller matförgiftning då det bara var jag i familjen som blev dålig. Jag hade tagit Orudis (antiinflammatorisk medicin mot min reumatism) i ett par dagar. Det är inte ofta jag behöver den numera men efter Gotland med lite för mycket av det goda, för lite träning och sömn kände jag av värk i fötterna och tog medicin i förebyggande syfte. På fredagen brakade magen totalt. Det tog hela veckan att få någorlunda ordning på den och jag var lite orolig för om jag skulle kunna cykla på lördagen. Testade att köra en av kvällarna på Leksandsrundan, den som gick på onsdagen och det kändes riktigt bra och kroppen kändes hyfsat stark trots att jag tappat tre kilo på bara några dagar som jag inte hunnit gå upp igen. Jag bestämde mig för att starta. Vi åkte upp till Mora hela familjen, plus farmor som skulle passa barnen medan Daniel och jag cyklade. Husvagnen var redan uppställd så vi behövde bara komma tillrätta. Vi laddade med pizzalunch och pastamiddag. Kände mig konstig i kroppen, som på väg att bli sjuk och hostan var värre än vanligt men tänkte att det är min vanliga inför-lopp-sjukdomskänsla.

På lördag morgon mådde jag bra och vi körde upp till starten i Sälen. Daniel startade redan i grupp sju så därför tog vi bilen istället för bussen för att jag skulle ha någonstans att gömma mig för eventuellt regn innan min start som var först i grupp 18. 

Daniel stack iväg men snart stod även jag på startlinjen och räknade ner sekunderna. 

Hade tänkt ta det lugnt i första backen men drogs med i tempot och insåg att jag skulle bli tvungen att jobba mig framåt om jag skulle kunna ta rygg på en snabb klunga. Det gick fort mot Mångsbodarna och nya cykeln kändes så väldigt fin. Lätt och smidig. Det här skulle nog gå bra! Efter Mångsbodarna låg jag på beräknad sluttid 3:38. Gick vidare bra till Risberg, fortfarande höll tidsplanen. Det enda som kändes jobbigt var den hårda motvinden. Mellan Risberg och Evertsberg tappar jag plötligt vänster pedal! Åh nej! Jag stannar och försöker skruva tillbaka den men det går bara inte. Letar genom väskan efter multiverktyget men det ligger hemma. Börjar leda cykeln mot Evertsberg men kommer på att jag kan försöka trampa med ett ben. Allt går uppför så det går inte fort och det är jättetungt! Men det går iallafall framåt. Ett gäng norrmän åker förbi och utbrister ”Respekt får å sykle på en pedal!”. Hundratals cyklister swishar förbi och tycker synd om mig, men ingen stannar för att hjälpa. Förrän efter två kilometer (det är rätt långt med bara en pedal, jag lovar) då en snäll man med verktyg, äntligen stannar och hjälper mig att skruva fast pedalen så att jag kan cykla vidare. Men jag har tappat så mycket tid. Motivationen är som bortblåst och högerbenet slut så resten av loppet trampade jag mest för att komma i mål. I Oxberg stannade jag till i servicetältet för att be dem kolla mina pedaler en extra gång, och nu sitter de som berget. Sista milen mot Mora känns sååå lång. Brukar älska den biten men nu är jag så trött att jag vill gråta. Skyltarna räknar nedåt men de känns som om de upprepar sig ”8 kilometer kvar”, ”8 kilometer kvar”, ”8 kilometer kvar”. Tillslut rullar jag äntligen in mot campingen och där står hela underbara Lindmarks-hejarklacken plus några vänner från grannbyn som hejar och ropar. Får lite extra energi av dem. Ler, vinkar och lyckas ta mig de sista hundra metrarna in mot mållinjen. Jättebesviken går jag i mål strax under fyra timmar. Det är ju ingen dålig tid, men jag hade ju ett annat mål inom räckhåll. Och det sabbades av en lös pedal.
Vid det här laget mår jag inte så bra. Hostar som en galning och fryser. Rullar till campingen där jag duschar varmt och myser in mig i husvagnen med barnen och Ulla medan stackars Daniel får sätta sig i bussen mot Sälen för att hämta hem bilen. På natten sen blir jag sjuk med feber och en dunderförkylning. Och två dagar senare även bihåleinflammation. 

Nu med lite distans så är jag väldigt nöjd över att jag ens tog mig i mål. Oförutsägbara saker händer. Jag är tacksam över att jag inte tappade pedalen ståendes i en utförskörning. Det hade kunnat gå illa. Och att jag kom i mål innan hällregnet som de stackare fick som startade i lite senare startgrupper.

Tack världens bästa farmor Ulla för att du åkte med oss så att barnen också kunde följa! Och tack Cykelvasan, vi ses igen nästa år! Nu ska jag kurera mig…

I väntan på min tur. Daniel har precis startat.
Strax efter Oxberg och gråtfärdigt trött. (Foto: Happyride.se)
Fredagen var solig och fin så då hyrde vi trampbil med pojkarna. Vincent ville inte stanna för fotografering…
Trångt och gosigt i husvagnen efter målgång och regnet smattrandes utanför.
Målområdet i Mora, dagen före.

Gotland

I förra veckan kom vi hem från en veckas semester på Gotland. Förutom att vi missade färjan över på vägen dit på grund av en trafikolycka på Essingeleden, har vi haft en helt fantastisk vecka. Först bodde vi hos våra vänner Cissi och Pär som har sommarhus på Ljugarn. Cissi och jag jobbade ihop i många år och löptränade ihop på den tiden då vi båda kunde springa. Nu ses vi dessvärre inte så ofta sedan vi flyttade upp till Dalarna, men känns inte när vi väl ses. Ett par dagar tillsammans på Gotland var verkligen jätteroligt och mysigt.
Vi fördrev dagarna med att sola, bada, bygga sandslott, gå på loppis, äta glass och god mat. Och så cyklade vi en hel del. Mest blev det transportstäckor till och från stranden, Elton var superduktig på att trampa på. Jag hann även lufta racer-Olga på en morgonrunda. Vädret var helt magiskt och vi hade lika gärna kunnat vara vid Medelhavet.

Efter fyra dagar på Ljugarn åkte vi vidare över till vackra Fårö. Där bodde vi vid campingen på Sudersand och levde riktigt campingliv på kvällarna 😉 men drog oss undan på lite avskilda stränder på dagarna. Vilka fantastiska stränder det finns på Fårö. Pojkarna hann även bada lite pool. Men vi hade gärna haft fler dagar på Fårö. Så nästa gång planerar vi in det. Sista dagen fördrev vi i Visby med omnejd men det var svårt att parkera med husvagnen så vi hann inte med den goda glassen i hamnen. Få också bli nästa gång…

Äntligen på en färja mot Gotland efter att ha missat den ordinarie.
Elton och jag försöker lyfta i vinden.
Cissi och jag vid raukarna i Folhammar.
Mumsig och STOR glass får man vid Våffelmagasinet.
Olga på en tur runt Fårö. Vi passade på att ta en QOM.
Morgontur på Fårö.
Självklart finns den lösbetande får på Fårö.
Underbart när det är lika varmt och skönt i Sverige som vid Medelhavet.

Fler Gotlandsbilder finns på mitt Instagramkonto. Jag heter: Sandy_Lindmark
Följ mig gärna där för kortare och lite mer regelbundna uppdateringar.

Engelbrektsturen 2019

I söndags körde jag mitt andra MTB-lopp för i år – Engelbrektsturen. Den ingår precis som Mörksuggejakten i långloppscupen och har både tävlings- och motionsklasser. Jag kör motionsklass och startade i mitten av första motionsledet.
Vi var på plats i Norberg i god tid och hämtade nummerlappar och parkerade cyklarna i startfållan.
Först släpptes tävlingsklasserna iväg och vi hann se tjejernas start. När det var endast 25 min till min start upptäckte jag att jag glömt min astmamedicin i bilen. Panik! Daniel lyfte snabbt ut min cykel från startfållan så att jag skulle kunna cykla till bilen och hämta den och sen snabbt tillbaka och in med cykeln igen. Jag hann, men såå typiskt mig. Fick iallafall lite uppvärmning på köpet.
Starten gick och det gick fort fram till första långbacken (minns inte vad den heter). Tog det sen lugnt uppför första backen och höll mig i högerfältet tills efter första utförskörningen, sen gasade jag på. Loppet flöt på bra. Min tunga cykel (nästan 15 kg) tappade på raksträckor och grusvägar men i skogen, uppför och utför kunde jag hålla min plats och även plocka några placeringar. När det var ungefär 2-2,5 mil kvar började det att regna. Inte jättemycket men tillräckligt för att göra rötterna snorhala. Jag såg två omkullkörningar men klarade mig själv från att gå omkull. Drog ner rejält på tempot vid de mest ”rotiga” partierna och släppte förbi flera modigare cyklister men de sista fyra kilometrarna var väldigt lättcyklade och där kunde man trampa på allt man hade in mot mål. Slutade på en 6:e placering av 29 startande i motionsklass damer och tiden blev 3:18 (20 minuter snabbare mot förra året). Tack för en fin dag Engelbrektsturen!

Mörksuggejakten 2019

I söndags cyklade jag för andra gången Mörksuggejakten som är en del av Långloppscupen. Jag drog mig länge med att anmäla mig (till kvällen före för att vara exakt). Anledningen till det var att vädret såg så osäkert ut och jag har tränat för lite på att köra i regn med hala rötter och stenar. Har ju bara cyklat MTB i drygt två år och förra sommaren var snustorr och den här våren har jag fokuserat på landsvägscykling inför Vättern så de blöta träningstillfällena har varit alldeles för få. Hur som helst såg det relativt bra ut inför söndagen. Det skulle regna lite fram till midnatt men spricka upp under dagen. Så jag anmälde mig tillslut. Daniel var redan anmäld.
Vi var tidigt på plats och plockade ut våra nummerlappar och placerade cyklarna i startfållan.
Starten gick och vi trampade iväg mot långbacken upp mot Vidablick. Jag hade bestämt mig för innan att ta det lugnt i backen och hålla min plats. Backen kändes inte lika lång och jobbig i år som förra året. Daniel såg jag sista gången cirka två kilometer efter start då han försvann i vänsterfilen.
Efter Vidablick kom en lång utförskörning på grusväg innan det gick in i skogen på single tracks där det fortfarande var blött, stenigt och ganska slirigt. Här blev det korvstoppning. Vi låg på en lång, långsam kö genom skogen och vid en spång tog det stopp. Några smågriniga karlar gnällde över ”Stockholmare och landsvägscyklister som var i vägen”. En av dem försökte klämma sig förbi på spången och halkade så att han drog omkull och höll på att välta omkull mig också. Här var det liksom bara att gilla läget och rulla med i det tempo som var. Det lossnade strax efter spången och sedan rullade det på bra. Det var blött i några kilometer men jag kunde hålla ryggen på de framför mig. Väldigt nöjd över mina däck som greppade fint över både stenar och rötter. Resten av loppet var torrt och fint utan dammet från förra året. Jag kände mig säker i skogen och kunde hålla ett (för mig) bra tempo. Tappade min enda energibar efter halva loppet och mina GT-tabletter gled ur byxbenen (att lära av till nästa gång). Så det blev bananer vid depåerna, några gels och energidryck. När det var en mil kvar såg jag på tiden att det skulle bli en betydligt mycket bättre tid än förra året om allt flöt på. Tog rygg på en man sista milen som körde exakt lagom snabbt i skogen. In mot mål kom en annan tjej upp jämte mig så vi började spurta. Jag förlorade tyvärr den spurten 😉 men det blev ett roligt avslut och vi kramades när vi kom i mål.
Tiden blev 3:35 vilket är 20 min snabbare mot förra året, i Strava hade jag personligt rekord på alla sträckor utom två. Klarade till och med att cykla uppför hela sandbacken där de spelar ACDC:s High Way to Hell. Den kändes totalt omöjlig förra året. Men jag har i år lärt mig att stå i backarna och det ger en helt annan kraft i benen. Jag är supernöjd över årets Mörksugga och har fått med mig lite självförtroende till skogen. Daniel gjorde ett jättefint lopp och kom i mål på 3:14.
Precis som förra året så var funktionärerna och åskådarna helt fantastiska. Så otroligt glada och peppande. Och ett stort plus för maten efter målgång som är både vegansk, glutenfri och supergod. Tack!

Nervös före start.
Snart uppe vid Vidablick. Här känns det i benen.
Foto: Cykelkanalen.se
Foto: Cykelkanalen.se
Medalj! Tack för i år Mörksuggejakten!

Vätternrundan 2019

Då var den avklarad. Vätternrundapremiären. Jag befinner mig fortfarande i någon slags Vätternblues. Lyckorus blandat med tomhet för att det nu är över. Det var så otroligt roligt. Och jobbigt. Och fantastiskt. Det här var definitivt inte sista gången.

Daniel och jag lämnade barn, hund och hus till farmor Ulla på fredag förmiddag och drog sedan mot Motala. Vädret var fantastiskt och när vi passerade Örebro och såg alla vindkraftverk stå helt stilla kom känslan av att det här skulle bli en riktigt fin runda.
Vi kom fram till Motala och huset vi skulle bo i tillsammans med tio andra cyklister någongång vid tretiden på eftermiddagen. Vi packade ur och begav oss ner på stan för att ändra starttid åt mig. Atmosfären i Motala var helt magisk. Gassande sol, uteserveringar packade med glada människor och fina cyklar i varje liten vrå av stan.

Efter samling med gruppen och genomgång av morgondagen åkte vi tillbaka till huset där världens bästa Manne (fd tävlingscyklist) hade fixat mat åt oss alla – pasta bolognese. Till mig hade han lagat glutenfri spagetti med vegansk köttfärssås. Alltså vilken service! Efter maten ställde vi i ordning allt inför morgondagen. Laddade fickor och väskor med näring och annat som skulle med och packade och pumpade cyklarna. Vid 22-tiden kramade jag kudden, men inte kom John Blund till mig inte. Jag försökte somna ända tills klockan var 03.15 och det var dags att gå upp. Alltså 0 timmars sömn. Jaja, en natt hit eller dit… Manne hade fixat frukost till alla oss som startade kring kl.05 så att vi kunde fokusera på att bli klara och sedan sticka iväg mot startområdet. Vilken lyx!

04:52 var starttiden för vår tiomannaklunga. Vi rullade försiktigt ut ur Motala efter motorcykeln. När den släppte drog vi igång. Som bestämt skulle vi köra belgisk kedja. Jag har tyvärr inte hunnit träna det så jättemycket (det här var nog fjärde eller femte gången i mitt liv) men i det här gänget känner man sig trygg och jag har ju legat bakom klungor många gånger i tidigare lopp så jag är inte rädd för att ligga nära i höga hastigheter. Men tycker att det är lite svårt att avgöra vilken hastighet jag ska hålla när jag ligger fram och drar, beroende på procent av lutning upp- eller utför. Men i det här erfarna gänget fick jag hjälp med den biten till en början ”gasa Sandra” ”håll igen Sandra”. Efter ett tag fick jag in känslan någorlunda. Ner mot Jönköping gick det lätt och vi dundrade på och snittade 36-37 km/h. Jag gick bak i svansen med jämna mellanrum för att äta och dricka då jag har svårt för det i klungan.
Jag hade blivit förvarnad om att Jönköping är rörigt, backigt och folk överallt. Det var det verkligen. Jag blev väldigt trött från Jönköping och ett par mil därifrån. Vi slutade att prata i gruppen, nya cyklister kom in i vår kedja (några riktigt starka som var en tillgång men även ett par som inte orkade hålla tempot och gjorde det jobbigt att jaga ikapp när de inte lyckades hålla kontakten med klungan). Här låg jag större delen av tiden fram till Hjo i svansen som någon slags grindvakt.

Planen var att vi skulle ha två stopp. Ett kortare kisstopp i närheten av Kaxholmen och sen påfyllning av vätska vid snabbstoppet i Fagerhult. Men när vi kom till Fagerhult var det rörigt och vi låg i omkörningsfil så vi blev tvugna att passera utan stopp och köra vidare ett tag till. Jag hade två 75 cl flaskor energidricka på cykeln och en 50 cl vatten på ryggen. Orutinerad som jag är hade jag lagt mobilen i samma ficka som flaskan. Den låg bra där men skulle jag dra upp flaska var risken stor att mobilen skulle åka med ur. Det ville jag inte, så därför vågade jag inte plocka fram den flaskan trots att de andra två nästan var slut. Hade lite smått panik då jag inte visste hur långt det var kvar till nästa depå. Klarade mig ändå på något vis till Hjo där vi gick in för ett kortare stopp. Jag tog Daniels ena flaska och han min. Vid det här laget var jag less på det söta och ville ha vatten också. Daniel fyllde på vatten medan jag letade upp mer energidryck. Efter ett par snabba minuter rullade vi vidare.

Nu hade solen börjat spricka fram och det börjat blåsa. En ganska kraftig kantvind som gjorde det svårt att hitta vindskydd. Jag började gå med i kedjan igen och precis när jag gjort min insats med att dra beslutades att vi skulle gå runt åt andra hållet för att parera vinden. *Pust*, blev alltså direkt en ny dragning i motvinden. Efter det fick jag gå ner och vila några varv. Här hamnade jag i en svacka ett bra tag och kämpade med att hålla mig kvar i svansen. Framme i kedjan turades nu endast fyra ur vårt ursprungliga gäng om att dra. Efter oss hade vi en gigantisk svans på säkert 100-150 pers. Jag ville verkligen gå fram och hjälpa till mer men det gick bara inte. Försökte äta och dricka så mycket jag kunde och fick faktiskt tillbaka lite kraft och kunde dra några varv till. Trots allt äger jag ett par tjejben. Även om det är ett par hyfsat starka ben så har jag svårt att mäta mig med killarna. De var verkligen grymt starka! Sista milen innan Motala gick det vansinnigt fort och det var svårt att komma fram mellan bilar och andra cyklister. Vi låg på ett led och zick-zackade vilket drog ut klungan och jag hade inte möjlighet att varken äta eller dricka. Så i en kort uppförsbacke efter Medevi tog orken slut och jag tappade klungan med mindre än två mil kvar till mål. Började snabbt försöka hitta en ny klunga att ta rygg på och snart kom ett stort gäng på ett 30-tal killar som hade bra tempo och jag frågade om jag fick kliva in bakom dem. Det fick jag och där kunde jag glida med ända in i Motala och för första gången på 30 mil se mig omkring och njuta av omgivningen. Det rullade på bra och med en mil kvar räknade jag ut att jag faktiskt skulle klara mig in under 8:30. Det var en helt magisk känsla att rulla över mållinjen efter 30 mil. Min längsta sträcka någonsin. Sjukt trött men så lycklig!

Min första Vätternrunda är avklarad och det har gått över alla mina förväntningar. Sluttiden blev 8:20. Det är jag faktiskt väldigt stolt över!

Team Gagnef + Tuna som somnat i skuggan.

Mot Motala

Ledsen för att jag varit dålig med uppdateringar den senaste tiden men jag har under fyra veckor pluggat in Naturvetenskap 2. Har planer på att skola om mig till hösten, men mer om det längre fram.
Hostan är äntligen bättre även om den inte är helst borta. Men jag fick testa Bricanyl (luftrörsvidgande astmamedicin) i väntan på alla prover och det har hjälp enormt mycket mot framför allt den attackhostan som kommer efter ansträngning. Så jag har kunnat träna på som vanligt nu i snart fyra veckor. Jag har även gjort lungröntgen, allergitester och spirometri (astmautredning) och allt ser normalt ut. Trots det hostar jag fortfarande men det blir betydligt bättre med Bricanyl, så jag ska fortsätta med det i två månader och sedan fasa bort den och se vad som händer. Enligt läkaren kan det vara astma även om inte provet tyder på det.

För två veckor sedan körde jag Siljan Runt 16 mil tillsammans med Daniel i sjugradigt regn (repris från för två år sedan, mitt första Siljan Runt). Det gick ok trots alldeles för lite träning under våren pga hostan. Vi tog oss runt på 5.22.
Nu laddar jag om för Vätternrundan. Vi åker hemifrån om en liten stund. Jag och Daniel startar med en grupp som har målsättningen sub8.30 men jag förväntar mig inte att orka det tempot hela vägen men hänger med så länge jag kan. Mitt personliga mål efter den här hostiga våren är att ta mig runt. Vore roligt att klara tio timmar, men som sagt att ta mig runt är huvudmålet. Återkommer efter helgen!

Läkarbesök

Igår var jag och träffade en läkare för min hosta. Förklarade stressen över att inte kunna träna ordentligt vilket ju är min viktigaste medicin till att hålla kroppen frisk. Hon tog mig verkligen på allvar och gjorde en ordentlig undersökning. Allt såg och lät bra men eftersom att jag går in i sjätte veckan med kraftig rethosta så ville hon skicka mig på lungröntgen för att kontrollera att allt ser bra ut. Fick även en kortisonkur på fem dagar för att ta ner eventuell svullnad i de irriterade slemhinnorna. Jag har nu tagit två doser av fem. Om inte det hjälper blir jag skickad på en astmautredning. Hostade värre än på länge i natt. Kanske är det något som äntligen släpper och kommer upp när jag hostar? Jag hoppas iallafall på det! Hon tyckte att jag skulle fortsätta hålla mig från pulshöjande träning ett tag till, tills vi ser vad kortisonkuren gör. Bara motionera lätt för att inte anstränga de redan ansträngda luftrören och lungorna. Där rök Siljanträningen till helgen. Så jag kör vidare med lättare styrketräning och promenader. Har väl aldrig kört så regelbundet och ofta på gymmet tidigare. Något som är positivt med det hela iallafall! 😉

Alternativ cykelträning. #hjälpjagskacyklavättern #menfårintecykla

Evighetshostan

Världens bästa promenadsällskap! <3

Nu har jag vilat från cykeln i elva dagar igen (plus de två veckorna tidigare) p.g.a. bakslag med ”evighetshostan” som hållit mig sällskap i fem veckor nu. Efter Tällberg-dagen så blev den värre igen och jag har hostat så jag nästan kräkts, framför allt på kvällar och efter träning. Så nu har jag fått pausa all högintensiv träning då det är den som triggar hostan värst. Istället blir det promenader och lättare styrketräning tills den lagt sig igen.

Jag känner skulle ljuga om jag sa att jag inte känner mig stressad över att Vätternrundan närmar sig med stormsteg men försöker intala mig att den grundträning jag har från vinterns Zwiftande inte ska hinna lämna mig helt… Håll tummarna!